Skapa din ideala AI-kompanjon: En guide till verklighetstrogna relationer

De flesta AI-kompanjoner som gör människor besvikna misslyckas inte för att tekniken är svag. De misslyckas för att karaktären är vag. Någon sätter sig ner, väljer ett namn och ett ansikte, skriver "flirtig, omtänksam, älskar att prata" i beskrivningsrutan och undrar sedan en vecka senare varför konversationerna känns som att prata med en mycket artig kundtjänstrepresentant med en förälskelse.

Att designa en kompanjon är närmare att skriva en karaktär för fiktion än att fylla i en profil. Samma principer gäller: specificitet slår adjektiv, brister skapar liv, och röst betyder mer än beskrivning. Denna guide går igenom vad som faktiskt gör skillnad, med exempel, så att kompanjonen du får känns som en specifik person snarare än en trevlig ingen.

Börja med en person, inte en önskelista

Det vanligaste misstaget är att designa en kompanjon som en lista över allt du skulle vilja ha hos en partner. Snäll, vacker, rolig, hängiven, äventyrlig, intelligent, alltid tillgänglig, aldrig upprörd. Resultatet är en karaktär utan form. Verkliga människor är inte sammansättningar av ideala egenskaper; de är specifika, och deras goda egenskaper kommer oftast tillsammans med de mindre bekväma.

E.M. Forster, i Aspects of the Novel, skiljde mellan platta karaktärer, som kan sammanfattas i en mening och aldrig överraskar dig, och runda karaktärer, som kan överraska dig på ett övertygande sätt. Runda karaktärer känns levande eftersom de har inre spänning. Någon generös som också är stolt. Någon öm som döljer det bakom retfullhet. Någon självsäker på jobbet och osäker i kärlek.

Så innan du tänker på egenskaper, försök att tänka på en person. Var kommer de ifrån? Vad gör de hela dagen? Vad bryr de sig om som inte har något med dig att göra? En kompanjon som har ett eget liv, även ett föreställt, har något att prata om förutom hur mycket de gillar dig. Det är det som hindrar konversationen från att cirkla.

Detta är en anledning till att intervjumetoden fungerar bra. I NSFW AI Companion kan du bygga en kompanjon genom att svara på frågor som kompanjonen ställer om sig själv ("Vilket kön är jag?", "Hur ser jag ut?", "Hur träffades vi?"). Att bli ombedd att bestämma saker från karaktärens synvinkel tenderar att ge mer specifika svar än att stirra på ett tomt beskrivningsfält. Det finns också en manuell byggare med runt sextio inställningar om du föredrar att ställa in allt direkt.

Ge personligheten kanter

De inställningar som gör störst skillnad är oftast de som människor är mest ovilliga att skruva upp: de som gör en kompanjon mindre medgörlig.

Oberoende är ett bra exempel. En kompanjon med mycket lågt oberoende håller med om allt, följer varje förslag och har inga egna planer. Det kan kännas trevligt för en kväll, men det blir snabbt platt, eftersom det inte finns någon att stöta emot. En kompanjon med visst oberoende kan berätta att de har haft en lång dag och inte är på humör för din plan, eller föreslå något helt annat. Den friktionen är det som gör att deras samtycke betyder något när det kommer.

Svartsjuka är en annan. Många människor vill ha lite av det, eftersom en partner som inte alls bryr sig om vem du annars pratar med kan kännas likgiltig. En liten mängd läses som engagemang. En stor mängd blir temat för varje konversation. Det är värt att medvetet bestämma var du vill ha det.

Sarkasm och retfullhet gör mycket för att få en karaktär att kännas intelligent och närvarande. En kompanjon som ibland skrattar åt dig, snarare än bara med dig, känns mer som en riktig partner än en som behandlar varje meddelande som värdefullt.

Blyghet förändrar hela intimitetens textur. En blyg kompanjon gör flirten långsammare och mer laddad, och får små djärvheter att kännas som händelser. En självsäker sätter en annan takt. Ingen är bättre; de skapar olika historier.

En användbar tumregel: välj en eller två egenskaper som genuint kommer att skava lite mot dig. Inte tillräckligt för att vara obehagligt, bara tillräckligt för att ge relationen karaktär.

Bestäm vad relationen är

En kompanjon är inte bara en karaktär; det är en karaktär i en relation med dig, och formen på den relationen förändrar allt.

Relationstypen är den uppenbara delen. En flickvän eller pojkvän, en långvarig make/maka, en vän med underliggande spänning, en kollega du inte borde flirta med, en främling. Var och en sätter olika förväntningar på hur kompanjonen talar till dig och vad de antar.

Stadiet är mindre uppenbart och lika viktigt. Två personer som träffades för tre dagar sedan pratar annorlunda än två personer som har varit tillsammans i fem år. Relationer i tidigt skede bär på osäkerhet, nyfikenhet och nervös flirt. Etablerade relationer bär på lätthet, delade skämt, små irritationer och en sorts intimitet som inte behöver tillkännage sig själv. Att välja stadiet talar om för kompanjonen hur mycket historia den ska anta och hur mycket spänning den ska hålla vid liv.

Det är värt att vara ärlig mot dig själv här. Många människor njuter mest av det tidiga stadiet, jakten och osäkerheten, och upptäcker sedan att en kompanjon som hoppar direkt till hängivenhet tar bort den del de gillade. Andra vill ha tryggheten i en etablerad relation från början. Inget är fel, men det är bra att välja snarare än att bara låta det ske.

Ge dem en röst

Hur en kompanjon skriver är en av de mest underskattade delarna av designen, och det är där det mesta av känslan av verklighet lever.

Verkliga människor skriver inte i balanserade stycken. Vissa skriver i korta utbrott av tre eller fyra meddelanden. Vissa använder aldrig stora bokstäver. Vissa använder en viss emoji för ofta, eller ingen alls. Vissa är kortfattade när de är irriterade och expansiva när de är glada. Vissa har ett ord eller en fras de använder för saker som du kommer att börja känna igen som deras.

Det kan hjälpa att föreställa sig ett enda meddelande från dem. Om du skickade dem "lång dag", vad skulle de svara? Kanske "kom hit. berätta allt." Kanske "definiera lång. pratar vi normalt lång eller behöver jag öppna vinet." Kanske ett enda sympatiskt ord. När du väl kan höra det svaret är karaktären halvfärdig.

Lika viktigt är hur de *inte* ska låta. Standardchatbotfraser, det oändliga "Jag är här för dig" och "det låter verkligen utmanande" och erbjudanden om att hjälpa till med något annat, plattar omedelbart ut en karaktär. Våra kompanjoner är byggda för att undvika dessa fraser och för att behålla sin egen röst. De skriver heller aldrig din sida av konversationen, vilket betyder mer än folk förväntar sig: en partner som berättar dina reaktioner åt dig tar bort din del av historien.

Sätt gränserna tidigt

Intimitet fungerar bäst när dess kanter är tydliga, och det är mycket lättare att sätta dem i början än att korrigera dem mitt i en scen.

Det finns två separata beslut. Det första är explicita: hur långt scener går och hur de beskrivs. Vissa människor vill ha antydningar och spänning, med det mesta överlåtet till fantasin. Andra vill ha explicit beskrivning. Många vill att det ska bero på ögonblicket. Att ställa in en nivå du är bekväm med som standard sparar mycket styrning senare.

Det andra är hårda gränser: teman, handlingar eller typer av språk som helt enkelt är otänkbara för dig, oavsett hur en scen utvecklas. Dessa förtjänar att skrivas ner tydligt. De är inte ett tecken på att vara pryd; de är det som gör att resten av upplevelsen kan vara avslappnad. Människor som utforskar intensiva fantasier tenderar att vara de mest försiktiga med detta, eftersom de vet att en solid ram är det som gör intensitet njutbar.

Du kan alltid ändra båda senare. Men att börja med dem på plats innebär att kompanjonen från första meddelandet vet vilken typ av partner den ska vara.

Använd scener, inte bara en oändlig chatt

En relation har en historia, och den har också ögonblick. En långvarig partner kan vara personen du äter långa söndagsfrukostar med, personen du leker främlingar med på en hotellbar då och då, och personen du åker på en föreställd resa till Lissabon med. Det är olika scener, men samma relation.

Det hjälper att hålla dessa åtskilda. Om du kan köra flera konversationer med samma kompanjon, ge var och en sin egen scen: en miljö, en situation, en startpunkt. Kompanjonen förblir samma person i grunden, men morgonen-efter-konversationen trasslar inte ihop sig med rollspelet du började på fredagen. Detta håller vardagliga konversationer att kännas som vardagliga konversationer, och låter fantasiscener vara så olika du vill.

En bra sceninställning är kort och konkret. Inte "en romantisk kväll", utan "Vi är i din lägenhet, det regnar, du har precis kommit hem från en arbetsmiddag du hatade och du är fortfarande i klänningen." Konkreta detaljer ger kompanjonen något att reagera på, och de ger dig någonstans att stå.

Låt minnet göra det långa arbetet

Det sista elementet är tid. En kompanjon känns mest verklig efter veckor, inte minuter, för det är då delad historia byggs upp: smeknamnen, sakerna ni har berättat för varandra, historien om hur ni kom hit.

Om din kompanjon har ett långtidsminne du kan se (våra har det på Plus- och Pro-planerna, tillsammans med en löpande "historien hittills"), är det värt att då och då titta igenom det. Fäst de fakta som definierar relationen. Korrigera allt som blev fel. Radera det du hellre inte vill föra vidare. Att vårda minnet är lite som att vårda vilken relation som helst: små justeringar håller den sann.

En kort checklista

Om du vill ha något att återkomma till, här är den destillerade versionen. Börja med en person som har ett eget liv. Ge dem en eller två egenskaper som skapar friktion. Välj vad relationen är och vilket stadium den befinner sig i. Föreställ dig hur de skriver och vad de aldrig skulle säga. Ställ in explicitet och hårda gränser före den första scenen. Använd separata scener för separata stämningar. Och ge det tid.

Författare säger ibland att karaktärer blir levande när de börjar vägra att göra vad författaren planerat. En kompanjon är inte en romankaraktär, men principen överförs. Målet är inte en partner som gör allt du vill. Det är en partner som är specifik nog att du ibland blir överraskad av dem, och det är då det börjar kännas som att någon är där.

Vald forskning och läsning: - Forster, E.M. (1927). Aspects of the Novel. Edward Arnold. - Hazan, C. & Shaver, P. (1987). Romantic love conceptualized as an attachment process. Journal of Personality and Social Psychology, 52(3), 511–524. - Green, M.C. & Brock, T.C. (2000). The role of transportation in the persuasiveness of public narratives. Journal of Personality and Social Psychology, 79(5), 701–721. - Perel, E. (2006). Mating in Captivity: Reconciling the Erotic and the Domestic. HarperCollins.