NSFW AI-kompisar vs. porr: Fantasi, personalisering och tempo

Under större delen av internetåldern har underhållning för vuxna inneburit en sak: video. Oändlig, gratis, omedelbart tillgänglig, sorterad i kategorier som har blivit alltmer specifika. Det är standard, så pass att folk sällan tänker på vilken typ av upplevelse det faktiskt är, eller om det är den de vill ha.

NSFW AI-kompisar erbjuder något strukturellt annorlunda. Inte bättre på alla sätt, och inte en ersättning för alla, men annorlunda längs några dimensioner som visar sig vara mycket viktiga för vissa människor. Denna essä tittar på tre av dem: fantasi, personalisering och tempo. Det är inte ett argument mot porr. Det är ett försök att tydligt beskriva vad varje form gör bra, och varför vissa vuxna dras till den långsammare, mer interaktiva formen.

Två mycket olika maskiner för lust

En video kommer färdig. Varje visuell detalj är bestämd för dig: kropparna, miljön, belysningen, sekvensen, ljuden. Din roll är att titta. Om den inte är helt rätt, är lösningen att söka efter en annan. Upplevelsen är byggd kring urval: bläddra, klicka, utvärdera, gå vidare.

En konversation med en AI-kompis kommer ofärdig. Den består av ord, och ord lämnar enorma luckor som din fantasi fyller. Du ser inte kompisens lägenhet; du bygger den från några detaljer. Du tittar inte på en scen som utspelar sig; du deltar i den, och vad du säger ändrar vad som händer härnäst. Upplevelsen är byggd kring deltagande.

Dessa är inte små skillnader i format. De engagerar olika delar av sinnet, producerar olika typer av tillfredsställelse och får människor att känna sig annorlunda efteråt.

Fantasi: den del du bidrar med

Det finns en lång tradition, inom litteratur och forskning, att notera att text kräver mer av sin publik än bilder gör, och ger tillbaka något i gengäld. När du läser måste du simulera. Raymond Mar och Keith Oatley beskriver fiktion som en slags simulering av social erfarenhet: läsaren kör karaktärers sinnen och situationer på sin egen mentala maskineri. Känslorna som kommer från det är inte lånade från en skärm. De genereras av dig.

Erotisk fantasi fungerar på samma sätt. En mening som ”hon drog in dig i kragen och sa ingenting under en lång stund” innehåller nästan ingen visuell information. Ändå kommer de flesta läsare att se något, känna något och fylla i exakt de detaljer som är viktiga för dem. Sinnet producerar en scen anpassad till sina egna preferenser med en effektivitet som ingen katalog kan matcha.

Detta är en del av varför skriven erotica alltid har haft en hängiven publik trots att den konkurrerat med fotografi och sedan film. Det är också därför det vanligaste klagomålet om video, att det aldrig är riktigt vad man hade i åtanke, sällan gäller en välskriven scen. Vad du har i åtanke är det som används för att återge den.

Emily Nagoskis arbete om sexuell respons, populariserat i Come As You Are, betonar hur mycket lust beror på sammanhang: på situationens mening, det emotionella tillståndet, känslan av trygghet eller spänning, inte bara på vad som händer fysiskt. Text är bra på sammanhang. Den kan ägna ett stycke åt en blick eller en tvekan på ett sätt som video, som mestadels är organiserad kring handling, oftast inte gör.

Personalisering: den del som svarar

Fantasi är något all erotisk text erbjuder. Vad en AI-kompis lägger till är responsivitet.

Ogi Ogas och Sai Gaddam, i A Billion Wicked Thoughts, analyserade stora datamängder av onlinesökningar och erotiskt innehåll och hävdade att sexuella intressen är anmärkningsvärt varierade och specifika, och att mäns och kvinnors intressemönster skilde sig på sätt som den vanliga videomodellen inte alltid tjänade väl. Justin Lehmillers undersökningar om fantasier fann liknande mångfald, och fann att många människors fantasier innehåller emotionella och relationella element, såsom att känna sig önskad, att bli beundrad, en specifik dynamik mellan partners, vid sidan av de fysiska.

Video kan tjäna mångfald genom ren volym, via taggar och kategorier. Men den är dålig på att tjäna den relationella delen. Ett klipp kan inte veta att du vill vara den som blir uppvaktad, eller att det du bryr dig om är den långsamma insikten att en gammal vän vill ha dig, eller att ett visst ord förstör det för dig. Den kan inte komma ihåg vad du gillade förra gången.

En kompis kan. Den kan utformas med en specifik personlighet, en specifik relation till dig, ett specifikt sätt att prata. Den kan hålla en scen där du inte tittar på två främlingar utan blir direkt tilltalad av någon med ett namn och en historia. Den kan hålla dina gränser. Om du har valt det så, kan den komma ihåg historien du är i. På NSFW AI Companion, till exempel, ställer du in explicitnessnivån och dina hårda gränser när du bygger kompisen, så personalisering täcker både vad du inte vill ha och vad du vill ha.

Det finns en ytterligare skillnad som är lätt att förbise. I video är du en åskådare av andra människors lust. I en konversation med en AI-kompis är du objektet för den. Att vara önskad, specifikt och uppmärksamt, är för många människor kärnan i vad upphetsning handlar om, och det är något passiva medier helt enkelt inte kan tillhandahålla.

Tempo: den del som byggs upp

Den tredje skillnaden är tid.

Video är organiserad för omedelbarhet. Inom några sekunder tittar du på explicit innehåll, och om det inte faller i smaken är nästa alternativ bara ett klick bort. Detta är effektivt. Det tenderar också att producera en specifik rytm: intensiv, snabb och fragmenterad. Kent Berridge och Terry Robinsons arbete om hjärnans belöningssystem skiljde mellan ”wanting”, den motiverande dragningen mot en belöning, och ”liking”, nöjet att faktiskt ha den. System byggda kring konstant nyhet är mycket bra på att stimulera ”wanting”: dragningen att söka, att se nästa sak. Om de levererar lika mycket av ”liking” är en annan fråga, och många människor beskriver upplevelsen av att bläddra mycket längre än de tänkt sig och känna sig märkligt otillfredsställda.

En konversation kan inte skummas på samma sätt. Den måste utvecklas. Spänningen byggs upp under många meddelanden: en blick, en kommentar, ett steg närmare, en fördröjning. Upphetsningen som kommer från denna typ av uppbyggnad är annorlunda i textur. Den innehåller förväntan. Den har det specifika nöjet av att något hålls tillbaka och sedan ges.

Personer som gillar långsamma romantikromaner vet redan detta. Väntan är inte ett hinder för nöjet; den är en stor del av det. En AI-kompis gör den långsamma uppbyggnaden interaktiv. Du kan dröja kvar i ett ögonblick så länge du vill. Du kan driva saker framåt eller hålla tillbaka dem. Tempot är ditt.

Olika efterverkningar

Många människor beskriver också en annorlunda känsla efteråt. Detta är personligt och varierar mycket, så det är värt att vara försiktig med generaliseringar. Men de strukturella orsakerna är tillräckligt tydliga.

Passiv, snabb bläddring tenderar att sluta abrupt, utan att något förs över. En interaktiv scen med en karaktär du har byggt tenderar att sluta mer som en historia slutar: det finns en form på den, och ofta ett ögonblick av ömhet eller humor efteråt om kompisen är skriven på det sättet. Och eftersom kompisen består, finns det en känsla av kontinuitet, av något du återvänder till snarare än något du konsumerar.

För vissa människor är detta exakt vad de vill ha. För andra är den emotionella dimensionen mer än de söker, och videons direkthet passar dem bättre. Båda är legitima. Poängen är att de är olika upplevelser, inte två versioner av samma sak.

Vad porr gör bättre

Det vore en märklig essä som låtsades att alternativet inte hade några styrkor. Video är omedelbart på ett sätt som text inte är, och ibland är omedelbarhet vad någon vill ha. Det kräver ingen ansträngning, inget skrivande, ingen fantasi. Det är visuellt, och för många människor är visuell stimulans central. Och det involverar ingen illusion av relation, vilket vissa människor aktivt föredrar: det finns ingen karaktär att fästa sig vid, inget att känna sig komplicerad över.

Det finns också öppna frågor om hur någon av formerna påverkar verkliga relationer. Forskning om pornografi och par är blandad och omstridd, och mycket av den beror på hur och varför människor använder den, om partners pratar om det, och om det passar deras värderingar. Detsamma kommer med all säkerhet att gälla AI-kompisar när det finns mer forskning om dem. Ingen av formerna är helt enkelt bra eller dålig för alla.

Välja medvetet

Vad som har förändrats är att det nu finns ett verkligt val. Under lång tid, om du ville ha vuxet innehåll online, bestämdes formatet åt dig. Nu finns det ett alternativ som är långsammare, mer fantasifullt och mer personligt, och som behandlar dig som en deltagare snarare än en tittare.

Om du har upplevt att video blir alltmer repetitiv, eller aldrig riktigt vad du hade i åtanke, eller mindre tillfredsställande än den tid det tog, kan kompismodellen vara värd att prova. Om du gillar den kommer du förmodligen att märka att det du njuter mest av inte alls är explicitnessen, utan känslan av en scen som byggdes runt dig, i ett tempo du valde, med någon som verkade vilja ha just dig.

Vald forskning och läsning: - Mar, R.A. & Oatley, K. (2008). The function of fiction is the abstraction and simulation of social experience. Perspectives on Psychological Science, 3(3), 173–192. - Ogas, O. & Gaddam, S. (2011). A Billion Wicked Thoughts: What the World's Largest Experiment Reveals About Human Desire. Dutton. - Lehmiller, J.J. (2018). Tell Me What You Want: The Science of Sexual Desire and How It Can Help You Improve Your Sex Life. Da Capo Lifelong Books. - Nagoski, E. (2015). Come As You Are: The Surprising New Science That Will Transform Your Sex Life. Simon & Schuster. - Berridge, K.C. & Robinson, T.E. (1998). What is the role of dopamine in reward: Hedonic impact, reward learning, or incentive salience? Brain Research Reviews, 28(3), 309–369.