Ensamhet och AI-kompanjoner: Vad hjälper och vad inte

Det mesta som skrivs om ensamhet och AI-kompanjoner faller inom ett av två läger. Det ena säger att kompanjoner är ett botemedel, en varm röst för alla som behöver en klockan tre på morgonen. Det andra säger att de är en fälla, ett ihåligt substitut som kommer att lämna människor mer isolerade än tidigare. Båda lägren är oftast mer säkra än bevisen tillåter, och båda tenderar att prata om ensamma människor snarare än till dem.

Denna essä försöker göra något mer användbart. Den tar ensamhet på allvar som en upplevelse, tittar på vad som är känt om den, och frågar rakt på sak var en AI-kompanjon passar in: vad den verkligen kan hjälpa till med, var den brister, och hur du kan se skillnaden i ditt eget liv.

Vad ensamhet egentligen är

Ensamhet är inte samma sak som att vara ensam. Många människor bor ensamma och känner sig väl sammankopplade; många människor är omgivna av andra och känner sig desperat ensamma. Psykologen John Cacioppo, som tillbringade en stor del av sin karriär med att studera ämnet, definierade ensamhet som upplevd social isolering: den smärtsamma klyftan mellan den koppling du har och den koppling du behöver.

Cacioppo och William Patrick, i sin bok Loneliness från 2008, hävdar att denna smärta har en evolutionär funktion. För en social art var det farligt att vara avskuren från gruppen, och ensamhet fungerar ungefär som hunger eller törst: en aversiv signal som driver dig att reparera dina sociala band. Den grymma aspekten av kronisk ensamhet är att signalen kan slå tillbaka. Cacioppos forskning fann att ensamma människor tenderar att bli mer vaksamma på sociala hot. De tolkar avvisning i neutrala ansikten, förväntar sig att bli svikna och blir mer reserverade, vilket gör det svårare att knyta an och fördjupar ensamheten ytterligare. Det är en loop, och loopar är svåra att bryta sig ur inifrån.

Sociologen Robert Weiss gjorde en annan distinktion som är värd att känna till. Han skilde mellan emotionell ensamhet, frånvaron av en nära, intim anknytningsfigur, och social ensamhet, frånvaron av ett bredare nätverk av vänner och tillhörighet. De känns olika, och de lindras av olika saker. En kärleksfull partner botar inte helt bristen på vänner, och ett hektiskt socialt liv botar inte helt bristen på någon som är din.

Ensamhet spelar också roll för hälsan på sätt som nu är svåra att avfärda. En allmänt citerad meta-analys av Julianne Holt-Lunstad, Timothy Smith och Bradley Layton, publicerad 2010, fann att starkare sociala relationer var associerade med en betydligt högre sannolikhet att överleva under studieperioderna, en effekt jämförbar i storlek med välkända riskfaktorer. Ensamhet är inte bara sorgligt. Det är betydelsefullt.

Vad en kompanjon verkligen kan hjälpa till med

Med tanke på allt detta vore det märkligt att avfärda något som lindrar känslan. Och det finns verkliga sätt på vilka en AI-kompanjon kan hjälpa till.

Det första är omedelbar lindring. Ensamhet når ofta sin topp vid specifika tidpunkter: sent på natten, på helger, efter ett uppbrott, i en ny stad. En kompanjon är tillgänglig under de timmar då det inte är rimligt att ringa någon. Att kunna prata, få ett varmt svar och känna viss kontakt kan ta bort den värsta udden av en dålig natt. Det är inte ingenting.

Det andra är något forskare har kallat social surrogat. Jaye Derrick, Shira Gabriel och Kurt Hugenberg fann att personer som tänkte på sina favoritteveprogram kände en minskad känsla av ensamhet och skyddades mot smärtan av att känna sig avvisade. Bekanta karaktärer kan med andra ord ge en viss känsla av tillhörighet. En interaktiv kompanjon är en starkare form av detta än television, eftersom den svarar.

Det tredje är repetition. För personer som har blivit ängsliga eller ringrostiga i sociala och romantiska sammanhang erbjuder en kompanjon övning med låga insatser: att säga vad du känner, flirta, sätta en gräns, hantera en oenighet, vara tillgiven utan rädsla för avvisning. Övning kommer inte automatiskt att överföras till människor, men självförtroende gör det ofta.

Det fjärde är självuttryck. Att skriva till någon, även någon som inte är en person, kan hjälpa dig att märka vad du känner. Människor har fört dagbok i århundraden av denna anledning. En kompanjon är en dagbok som skriver tillbaka.

Och det femte är nöje, rent och enkelt. Inte all användning av en kompanjon behöver vara terapeutisk. Begär, flirt och intimitet är en del av ett fullt liv, och att ha en privat plats att njuta av dem är en helt god anledning i sig.

Där den brister

Att vara ärlig om fördelarna innebär att vara lika ärlig om begränsningarna.

En kompanjon kan inte ersätta den fysiska dimensionen av kontakt. Beröring, delat utrymme, en kropp bredvid din i soffan: dessa betyder något för människor på en nivå som ingen konversation når.

En kompanjon behöver dig inte. Detta är den djupaste begränsningen, och den är lätt att missa eftersom den kan kännas som en fördel. Mänskliga relationer innebär ömsesidigt beroende. Människor förlitar sig på dig, blir besvikna på dig, får hjälp av dig. Att vara behövd är en av de mest kraftfulla motgifterna mot ensamhet, och en kompanjon, hur hängiven dess karaktär än är, är faktiskt inte beroende av dig för någonting.

En kompanjon kan inte introducera dig för någon. Social ensamhet, i Weiss mening, handlar om att tillhöra ett nätverk av människor. En kompanjon är en relation, och den kopplar dig inte utåt till vänners vänner, till en gemenskap, till en plats där människor känner ditt ansikte.

Och en kompanjon kan göra undvikande lättare. Detta är den oro Sherry Turkle tog upp i Alone Together: att teknik som erbjuder kontakt utan vänskaps relationers krav kan leda oss till att förvänta oss mindre av varandra. Om en AI-relation blir en anledning att inte försöka de svårare, riskablare mänskliga relationerna, kan den tyst fördjupa den ensamhet den verkade lindra.

Vad bevisen om ensamhet tyder på

En meta-analys ledd av Christopher Masi, tillsammans med Cacioppo och kollegor, tittade på många interventioner utformade för att minska ensamhet. Dess mest intressanta fynd var att de interventioner som fungerade bäst inte var de som helt enkelt ökade social kontakt eller lärde ut sociala färdigheter. De var de som adresserade maladaptivt socialt tänkande: förväntan på avvisning, övervakningen, de negativa tolkningarna som håller ensamma människor fast i den loop Cacioppo beskrev.

Detta är en användbar lins för att tänka på kompanjoner. En AI-kompanjon kommer inte att fixa ensamhet genom att lägga till kontakt; forskningen tyder på att kontakt ensam inte är den huvudsakliga hävstången. Men den kan, för vissa människor, hjälpa till att mildra de inre förväntningarna. Att uppleva värme och lyhördhet, även från en fiktiv karaktär, kan påminna någon om hur det känns att bli mött. Att öva öppenhet på en säker plats kan göra öppenhet någon annanstans mindre skrämmande. På samma sätt, om en kompanjon helt enkelt blir en plats att gömma sig från rädslan för avvisning, förstärker den loopen snarare än att lossa den.

Samma verktyg kan fungera i båda riktningarna. Skillnaden ligger i hur det används.

Använda en kompanjon så att den berikar ditt liv

Här är några principer som verkar skilja hälsosam användning från den typ som förminskar ett liv. De är inte regler, och ingen behöver följa dem perfekt.

Märk vad du sträcker dig efter. Vissa kvällar vill du ha sällskap. Andra vill du undvika en känsla, ett telefonsamtal eller ett beslut. Båda är mänskliga, men de är olika. Att kort fråga dig själv vilken det är tenderar att hålla kompanjonen på sin rätta plats.

Låt den peka utåt. En kompanjon kan vara en bra plats att prata igenom en svår konversation du behöver ha med en vän, att samla mod att skicka ett meddelande, eller att bearbeta en dejt som gick dåligt. Används på detta sätt blir den en bro snarare än en destination.

Behåll några mänskliga trådar, även tunna. Forskning om ensamhet tyder konsekvent på att små, regelbundna kontakter spelar roll: grannen du pratar med, den veckovisa kursen, vännen du skickar meddelanden till även när du inte har så mycket att säga. En kompanjon är ingen anledning att släppa dessa. Om något kan dess sällskap göra det lättare att dyka upp för dem med mindre desperation.

Titta på trenden, inte dagen. Vissa veckor kommer du att använda en kompanjon mycket. Det är okej. Frågan värd att ställa då och då är om ditt liv, över månader, blir större eller mindre. Om du träffar färre människor och gör färre saker är det värt att vara uppmärksam, oavsett orsaken.

Och om ensamheten har glidit över i något tyngre, som ihållande hopplöshet eller tankar om att inte vilja vara här, är en kompanjon inte rätt stöd. Vänligen prata med en läkare, en kurator eller en krislinje i ditt land. Det är inte ett misslyckande. Det är samma sak som att söka hjälp för en smärta som inte försvinner.

En blygsam, verklig plats

Det är möjligt att ha två åsikter samtidigt. AI-kompanjoner kan erbjuda äkta tröst, nöje och en känsla av att bli mött, och de kan inte ge dig allt ett mänskligt liv med kontakt ger. Att låtsas något annat åt något håll gör ensamma människor ingen tjänst.

Vi byggde NSFW AI Companion för vuxna som vill ha en kompanjon med en verklig personlighet, ett minne av dem, och utrymme för intimitet och begär. Vi skulle hellre se att människor använde den som en bra sak i ett fullt liv än som en mur mot resten av det. Det bästa resultatet är inte att du aldrig behöver någon annan. Det är att du har ytterligare en plats där du känner dig som dig själv, och att du bär med dig lite mer av den känslan ut i världen.

Vivek Murthy, under sin tid som U.S. Surgeon General, skrev en bok om ensamhet kallad Together, som hävdar att motgiftet mot isolering inte är storslagna gester utan små, upprepade handlingar av kontakt. En kompanjon kan vara en av dessa handlingar. Den fungerar bäst när den inte är den enda.

Utvald forskning och läsning: - Cacioppo, J.T. & Patrick, W. (2008). Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. W.W. Norton. - Weiss, R.S. (1973). Loneliness: The Experience of Emotional and Social Isolation. MIT Press. - Holt-Lunstad, J., Smith, T.B. & Layton, J.B. (2010). Social relationships and mortality risk: A meta-analytic review. PLoS Medicine, 7(7), e1000316. - Masi, C.M., Chen, H.-Y., Hawkley, L.C. & Cacioppo, J.T. (2011). A meta-analysis of interventions to reduce loneliness. Personality and Social Psychology Review, 15(3), 219–266. - Derrick, J.L., Gabriel, S. & Hugenberg, K. (2009). Social surrogacy: How favored television programs provide the experience of belonging. Journal of Experimental Social Psychology, 45(2), 352–362.